Bristande tillgänglighet på jobbet: när det kan vara diskriminering
Bristande tillgänglighet kan vara diskriminering om en person med funktionsnedsättning missgynnas därför att skäliga tillgänglighetsåtgärder inte har vidtagits.
Bristande tillgänglighet är en form av diskriminering
Diskrimineringslagen definierar i 1 kap. 4 § bristande tillgänglighet som att en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga tillgänglighetsåtgärder inte vidtas så att personen kan komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättningen.
Skälighetsbedömningen ska bland annat ta hänsyn till krav på tillgänglighet i lag och annan författning, ekonomiska och praktiska förutsättningar, hur varaktig och omfattande relationen är och andra omständigheter av betydelse. Det finns därför ingen enda åtgärdslista som gäller på samma sätt i alla verksamheter.
Förbudet gäller i arbetslivet
Enligt 2 kap. 1 § får en arbetsgivare inte diskriminera arbetstagare, arbetssökande, praktikanter eller personer som står till förfogande för eller utför inhyrt eller inlånat arbete. Förbudet mot just bristande tillgänglighet gäller dock inte den som enbart gör en förfrågan om arbete.
Åtgärder kan exempelvis röra fysisk miljö, digitala verktyg, arbetssätt, information, stöd eller organisation. Vad som är skäligt beror på den konkreta funktionsnedsättningen, arbetsuppgifterna, verksamhetens förutsättningar och de krav som redan följer av andra regler.
Arbetsmiljöreglerna kan gälla parallellt
Arbetsmiljölagen kräver också att arbetsförhållandena anpassas med hänsyn till arbetstagares särskilda förutsättningar. En och samma situation kan därför behöva analyseras både som arbetsmiljöfråga och enligt diskrimineringslagens förbud mot bristande tillgänglighet.
Arbetsgivaren bör dokumentera dialogen, vilka behov som identifierats, vilka möjliga åtgärder som övervägts och varför en viss lösning valts eller bedömts oskälig.