Diskrimineringsersättning och bevisbörda i arbetslivet

Diskriminering, repressalier och bristande utredning av trakasserier kan medföra diskrimineringsersättning. Bevisbördan skiftar när omständigheter ger anledning att anta en överträdelse.

Diskriminering kan leda till diskrimineringsersättning

Enligt 5 kap. 1 § diskrimineringslagen ska den som bryter mot diskriminerings- eller repressalieförbuden, eller inte fullgör lagens skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier eller sexuella trakasserier, betala diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär. När ersättningen bestäms ska särskilt det förebyggande syftet beaktas.

För arbetsgivare kan vissa överträdelser dessutom medföra ersättning för ekonomisk förlust inom de gränser som lagen anger. Reglerna skiljer mellan olika typer av beslut och diskrimineringsformer, så den ekonomiska följden kan inte bedömas enbart utifrån att diskriminering har konstaterats.

Bevisbördan är delad

Diskrimineringslagen har en särskild bevisregel i 6 kap. 3 §. Den som anser sig diskriminerad eller utsatt för repressalier ska först visa omständigheter som ger anledning att anta att diskriminering eller repressalier förekommit. Om den tröskeln nås går bevisbördan över på svaranden, som ska visa att diskriminering eller repressalier inte har förekommit.

Det gör dokumentation viktig för båda sidor. En arbetstagare kan behöva spara beslut, meddelanden, jämförelseuppgifter och tidslinje. Arbetsgivaren bör kunna visa sakliga beslutsunderlag, kriterier och hur de faktiskt tillämpades.

Arbetsrättsliga frister kan vara korta

Arbetslivsmål enligt diskrimineringslagen handläggs i stor utsträckning enligt reglerna för arbetstvister. 6 kap. 4 § hänvisar bland annat till preskriptionsregler i anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen beroende på vilken talan som förs. Den som överväger ett krav bör därför inte utgå från en allmän flerårig preskriptionstid utan kontrollera vilken särskild arbetsrättslig tidsfrist som gäller.

Diskrimineringsombudsmannen eller en arbetstagarorganisation kan i vissa situationer föra talan, men det förändrar inte behovet av att agera inom rätt tid.

Sverige