Repressalier enligt diskrimineringslagen: arbetsgivaren får inte straffa den som säger ifrån
Arbetsgivaren får inte utsätta arbetstagare för repressalier därför att de påtalat diskriminering, deltagit i en utredning eller hanterat trakasserier på ett sätt som skyddas av lagen.
Förbudet skyddar den som använder sina rättigheter
En arbetsgivare får enligt 2 kap. 18 § diskrimineringslagen inte utsätta en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren har anmält eller påtalat att arbetsgivaren handlat i strid med lagen, medverkat i en utredning enligt lagen eller avvisat eller fogat sig i arbetsgivarens trakasserier eller sexuella trakasserier.
Repressalier kan bestå av olika negativa åtgärder. Bedömningen beror på omständigheterna, men exempel kan vara försämrade arbetsuppgifter, negativ särbehandling, uteblivna möjligheter eller andra åtgärder som vidtas därför att personen använde eller medverkade till att utreda rättigheter enligt diskrimineringslagen.
Sambandet är centralt
Det räcker inte att en negativ händelse inträffar efter en anmälan; den måste ha det förbjudna sambandet. Samtidigt innehåller lagen en särskild bevisregel. Om den som anser sig utsatt visar omständigheter som ger anledning att anta diskriminering eller repressalier, ska svaranden enligt 6 kap. 3 § visa att diskriminering eller repressalier inte förekommit.
Ekonomiska konsekvenser kan följa
Brott mot repressalieförbudet kan enligt 5 kap. 1 § medföra diskrimineringsersättning för kränkningen. En arbetsgivare som bryter mot 2 kap. 18 § kan dessutom vara skyldig att ersätta ekonomisk förlust inom de ramar lagen anger.
Arbetsgivare bör därför dokumentera sakliga skäl till arbetslednings- och personalbeslut som berör någon som nyligen anmält diskriminering eller deltagit i en utredning, och se till att chefer förstår repressalieförbudet.